Somewhere over the rainbow

Igår gick jag över Regnbågsbron och nu lever jag vidare i minnen och mina två valpar Gnista och Julius. 

Detta hände:  

Under mitt löp började plötsligt magen svullna på mig. Jag såg nästan dräktig ut. Ändå var jag som vanligt. Jag åt, jag seglade, jag åkte gummibåt, jag flirtade med snygga killar i Marstrand och Smögen (jag menar höglöp är höglöp). Husse och matte ville kolla upp varför jag svullnade så. De tänkte att det kanske hade med löpet att göra men bokade ändå en veterinärtid. 

Vid lunchtid igår lade vi till med båten i hemmahamnen och åkte och hämtade Gnista och lillmatte. Vi åkte till veterinären här i byn. Det bar sig inte bättre än att vi fick åka vidare till Blå Stjärnan i Göteborg och där hittade de felet. En 12-15 cm stor tumör på äggstocken. Den läckte blod också och det var därför magen hade blivit så stor på mig. Husse, matte och lillmatte lät mig då få somna i famnen hos dem. Det var lugnt och tryggt och precis som vanligt. 

Nu är jag en änglahund och kommer att vaka över dem i allt de gör. Jag ser att de gråter idag och vet att de är ledsna, det blir så när man älskat någon, men jag vet att det kommer att gå över. Istället kommer de plocka fram våra gemensamma minnen från minnesbanken och skratta åt allt tokigt jag gjort. Jag tänker bland annat på när jag knyckte den rökta laxen från julsmörgåsen. Slurp bara liksom. 

Som jag älskar min familj! Ja, rätt många familjer faktiskt. Jag såg till att plocka åt mig några stycken. Kärlek kan man varken ge eller få för mycket av. Den där villkorslösa kärleken.  

Jag har det bra nu och är tacksam att jag fick just dem som familj. Den bästa man kunde tänka sig. 

REGNBÅGENS BRO av Paul C. Dahm
Det finns en bro som förenar Himmel och Jord.

Den kallas för Regnbågsbron, tack vare dess många färger

Vid denna sida av Regnbågsbron, finns ett land med ängar, kullar och dalgångar med frodigt grönt gräs. När ett älskat djur dör, kommer djuret till denna plats.

Det finns alltid mat och vatten, och varmt vårväder.

De gamla och svaga djuren blir unga igen.

De som har blivit skadade görs hela igen.

De leker hela dagen med varandra.

Men, det är en sak som saknas..

De är inte tillsammans med den speciella personen som älskade dem på jorden.

Så, varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer när någon plötsligt slutar leka

 och tittar upp.

Nosen rycker till, öronen reses, ögonen stirrar, och hon rusar så plötsligt från gruppen.

Du har blivit upptäckt!

När du och din speciella vän möts, kramar ni om varandra lyckliga att återförenas, för att aldrig mer skiljas åt.

Ditt ansikte kysses igen och igen och igen; din hand smeker åter det älskade huvudet, och du tittar åter igen in i ögonen på ditt tillitsfulla djur, som så länge varit borta från ditt liv, men aldrig frånvarande i ditt hjärta. 

Sedan går ni tillsammans över Regnbågsbron, för att aldrig mer skiljas åt…

  

Vi seglade till Slussen

Redan tidigt på morgonen började husse och matte greja med båten och mycket riktigt var vi snart på väg. Medan matte fixade frukosten ordnade husse och jag med seglen. 

Det är tur att jag är med ombord så att de får lite hjälp. 

   
    
 
Tydligen tog jag ut mig rätt bra. Både med seglingen och på långpromenaden matte släpade ut mig på (konditionen är inte vad den har varit – jag skyller på valpning) så medan husse och matte grillade med sina vänner på kvällen, somnade jag gott på bryggan. 

  

Jag är kvar…

…och Gnista har åkt hem. Nu får jag ha husse och matte helt för mig själv. 

   
   
Husse och jag tog kvällspromenaden i blåsten medan matte mörklade båten för natten. 

  
Imorgon ska vi visst gå någon annanstans. 

Hej! Här är jag…

Har nog slarvat lite med bloggen. Ska försöka bättra mig….

Husse och matte har varit ute med båten utan mig. Fattar ni! Jag fick inte följa med. Ok då, jag var med lillmatte som passade en kompiswelsh Timja och så Gnista förstås. Det var rätt kul det också faktiskt, men säg inget till husse och matte. De kan få tro att jag är lite sur och bitter. 

Nu är ordningen dock återställd och jag är på båten igen. 

   
 
Men lite sur och bitter är jag. Jag började löpa idag…

Nu bor jag i båten

Åtminstone på kvällar och nätter. Husse och matte har inte semester än men de tränar säger de. 

Jag äter middag i båten:  

Och på morgnarna spanar jag på fåglar.   

Båtliv igen

Igår lämnade jag Gnista hemma och följde med husse och matte ut med båten. Äntligen lite kvalitetstid med dem! 

Det var lite kallt på vägen till Marstrand så jag fick dela filt med matte.   

Jag har det jättebra och bara myser allt jag kan. Det gäller ju att ladda batterierna tills vi kommer hem igen. Misstänker att Gnista kommer vilja leka med mig. 

 

Hemma igen!

Efter elva veckor hos min kennelmatte är jag hemma igen. Äntligen liksom. Och nu trodde jag att det skulle bli lugnt och skönt. 

Men nej då! Lilltjejen skulle visst följa med också så nu har jag en skugga som följer mig vart jag än går. Men det är klart, jag har någon att leka med när jag känner för det. 

   

   

Roligast var nog ändå att få åka till båten. Hoppas att vi ska åka iväg med den snart. 

  

Snart ska jag få åka hem

Mina valpar är sju veckor så snart är jag klar med mitt mammauppdrag. Jag har lärt dem allt jag kan…

   

 

Och jag är jättestolt över dem. 

Äter, sover, tittat och tränar på att gå

Det händer massor med mina valpar. De ökar med ungefär 500 gram i veckan och har nu öppnat sina ögon. Dessutom tränar de nu på att gå. Det gör sådär. Visste jag inte bättre hade jag nog trott att de var berusade 😃 





De tar rätt mycket kraft så emellanåt smiter jag iväg och tar mig en liten tupplur. 



De växer, mina små gryn

Oj vad tiden går. En hel vecka liksom. Kanske går tiden så fort eftersom jag blivit mamma nu och har fullt upp med mina små som växer så det knakar. Varsitt halvkilo har de ökat under den första veckan. Jag undrar så över vad jag har i min tuttar. Grädde? Det där med att det blev två valpar är nog alldeles perfekt för mig. Jag har hört att det kan bli många, många fler och all eloge till de mammor som tar hand om dem. För mig är räcker det att hålla koll på de jag har. Nu har jag tex lärt mig att om jag sätter ner rumpan i hörnet av valplådan ligger det väldigt sällan någon valp där och hörnet har jag rätt bra koll på.

De små låter en del också. Framförallt när de är hungriga, något de verkar vara jämt. Då kravlar de tvärs över valplådan i en fantastisk fart och i och med att de bara är två kan jag faktiskt sitta upp när de diar mig. Till min hjälp har jag min mamma Jess som bor här. Hon hjälper mer än gärna till. När valparna är färdigätna kan jag gå ifrån en sväng och vet då att min mamma ser till att de blir ordentligt tvättade. Jättebra arbetsfördelning tycker jag.

Kennelmatte har nu kommit fram till vad valparnas kennelnamn kommer att vara. Hon hade lite funderingar på segelbåtsnamn men i och med att de var två tittade hon även på vilka som hade namnsdag den dagen de föddes. Så nu är det bestämt att det blir Stjärndalens Julia och Julius. Julia, vet jag, kommer att kallas Gnista av sin nya matte men vad Julius kommer att heta vet jag inte. Lite hoppas jag att han kanske får behålla kennelnamnet.

Nu är det bara sju veckor tills jag får åka hem och jag vet att husse och matte längtar. Häromdagen var mina två yngsta lillmattar här och jag blev jätteglad. Nästa gång hoppar jag husse och matte kommer också.